Hoppa till innehållet

Tysk-romersk kejsare

Från Wikipedia
Glasmålning från 1545 med det kejserliga vapnet med de sju kurfurstarnas vapen. Efter kejsar och kungavärdigheten var kurfurstarna, de som valde kejsare och kung, de förnämsta värdigheterna i det Tysk-romerska riket.
Heraldiskt vapen för Maximilian II, tysk-romersk kejsare från 1564 till 1576. Kejsarna använde tvåhövdad örn som symbol för sin makt.
Heliga romerska riket under 1300-talet. Färgerna visar kungahus som också gjorde anspråk på kejsarvärdigheten.

Tysk-romersk kejsare eller Helig romersk kejsare (tyska: Römischer Kaiser eller Römisch-Deutscher Kaiser, latin: Romanorum Imperator) var den valde kejsare som regerade över Heliga romerska riket av tysk nation, en stat i Centraleuropa som fanns under medeltiden och tidigmodern tid.

Av tradition brukar hertigen av Sachsen, Otto den store, betraktas som den förste tysk-romerske kejsaren.[1] Han kröntes av påve Johannes XII år 962. Varken riket eller titeln "tysk-romersk kejsare" fanns dock under hans samtid, utan etablerades först en tid därefter. De tysk-romerska kejsarna kröntes av påven fram till 1500-talet.

Den siste kejsaren, Frans II abdikerade 1806 under Napoleonkrigen, varigenom det tysk-romerska riket slutligen föll. Frans II fortsatte istället som Österrikes kejsare.[1]

Det "romerska" i kejsarens titel återspeglar idén om translatio imperii (’överföring av regentskap’) vilket innebar att de tyska, romerska kejsarna betraktades som arvtagare till den romerska kejsartiteln efter att det romerska riket i öst fått en kvinnlig regent (Irene, i påvendömets ögon illegitim). Titeln "Kejsare över romarna" hade använts kontinuerligt av hovet i Konstantinopel sedan romarriket först delades år 285.

Grundandet av Heliga romerska riket

[redigera | redigera wikitext]

Från Otto den stores tid och framåt, blev karolingernas rike i det östra Frankerriket det heliga romerska riket. De olika germanska furstarna utsåg en av sina ledare till kung av germanerna, vilken därefter kunde krönas till kejsare av påven. Den siste kejsare som kröntes av påven var Karl V; tekniskt sett är de följande i kejsarlängden enbart "valda till kejsare" (latin: Electus Romanorum Imperator) även om de allmänt betraktas som de facto kejsare.

Konflikt med påvedömet

[redigera | redigera wikitext]

Med titeln "kejsare" (Imperator) följde en viktig roll såsom beskyddare av Romersk-katolska kyrkan och Kyrkostaten, och kejsarna vigdes till subdiakoner; därmed var kvinnor uteslutna från att vara valbara. Allt medan påvedömets makt växte under medeltiden, trappades en strid upp mellan påven och kejsaren om kyrkoförvaltningen. Den mest kända och den bittraste var den investiturstrid som utspelades mellan kejsar Henrik IV och påve Gregorius VII.

Konflikt med protestanter

[redigera | redigera wikitext]

En konflikt mellan kejsarmakten och protestantiska furstar i ledde till trettioåriga kriget.[1] Som ett resultat av Westfaliska freden 1648 stärktes småstaternas suveränitet och en betydande del av kejsartronens tidigare makt och inflytande över dessa bröts.[1]

Val och succession

[redigera | redigera wikitext]

Tronföljden till kejsartronen reglerades av en rad invecklade och sammanflätade faktorer. Att det överhuvudtaget var fråga om ett val innebar att det bara delvis var ärftligt, till skillnad från Frankrikes kung. Men i verkligheten behöll ett furstehus som regel makten i sin ätt tills den utslockande på svärdssidan. Några historiker har därför hävdat att valen egentligen bara fanns för att lösa konflikter när en ätt hade utslocknat eller tronföljden på annat sätt var oklar. Hur det än må vara med den saken innebar processen att huvudkandidaten var tvungen till eftergifter och medgivanden, och på så sätt utkonkurrera andra valbara kandidater; detta kallas Wahlkapitulationen (jämför Konungaförsäkran).

Valet företogs av ett råd av 7 kurfurstar (tre ärkebiskopar och fyra sekulära furstar), enligt den gyllene bullan av år 1356. Det förblev så till år Westfaliska freden 1648 när fredsförhandlingarna vid trettioåriga kriget ledde till att protestanter och katoliker gjorde upp om en ny valordning där deras intressen i riket balanserades. En ny elektor tillkom 1690, och hela rådet omorganiserades 1803, bara tre år innan hela kejsardömet upplöstes.

Efter 1438 tillhörde samtliga kejsare huset Habsburg och huset Habsburg-Lothringen, med ett kort mellanspel av en från huset Wittelsbach, nämligen Karl VII. År 1503, och ständigt efter 1556, reste inte kungen längre till Rom för att krönas till kejsare av påven.

Lista över kejsare

[redigera | redigera wikitext]

Denna lista inbegriper alla kejsare, vare sig de kallade sig "Heliga romersk kejsare" eller inte, från och med Otto den store. Det är några luckor i regentlängden. Till exempel var Henrik I av Sachsen kung av germanerna men inte kejsare; Henrik II blev hans efterföljare som tysk kung. Huset Guideschi följer numreringen efter hertigdömet Spoleto.

Ottonianska (sachsiska) ätten

[redigera | redigera wikitext]

Saliska (frankiska) ätten

[redigera | redigera wikitext]

Supplinburgerska ätten

[redigera | redigera wikitext]

Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)

[redigera | redigera wikitext]
  • Konrad III var Kung av Tyskland (formellt Romarnas kung) från 1138 till sin död 1152, men var aldrig formellt tysk-romersk kejsare.
Porträtt Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar
Fredrik I
Barbarossa
(1122–1190)
8 juni 1155 10 juni 1190 Barnbarnsbarn till Henrik IV
(Brorson till Konrad III)
Henrik VI
(1165–1197)
14 April 1191 28 September 1197 Son till Fredrik I
Porträtt Heraldiskt vapen Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar
Otto IV av Braunschweig
(1175–1218)
9 juni 1198 1215 Barnbarnsbarn till Lothar III

Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)

[redigera | redigera wikitext]
Porträtt Heraldiskt vapen Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar
Fredrik II,
Stupor Mundi (1194–1250)
22 november 1220 13 december 1250 Son till Henrik VI

Interregnum 1250-1312

[redigera | redigera wikitext]

Efter att Fredrik II avsattes av påven Innocentius IV stod kejsartronen tom fram till 1312.

Porträtt Heraldiskt vapen Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar
Henrik VII
(1274–1313)
29 juni 1312 24 augusti 1313 Ättling i 11:e generationen till Karl den skallige
Porträtt Heraldiskt vapen Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar
Ludvig IV
Bayraren
(1282–1347)
Oktober 1314 11 oktober 1347 Ättling till både Henrik IV och Lothar III

Huset Luxemburg

[redigera | redigera wikitext]
Porträtt Heraldiskt vapen Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar
Karl IV
(1316–1378)
11 juli 1346 29 november 1378 Sonson till Henrik VII
Sigismund
(1368–1437)
31 maj 1433 9 december 1437 Son till Karl IV
Porträtt Heraldiskt vapen Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar Ref
Fredrik III
(1415–1493)
1452 1493 Ättling till Fredrik I Barbarossa Ärkehertig av Österrike
Romersk kung
[2]
Maximilian I
(Electus Romanorum Imperator)
(1459–1519)
1508 1519 Son till Fredrik III Ärkehertig av Österrike
Hertig av Burgund
[3]
Karl V
Electus Romanorum Imperator 1519–1530)
(1500–1558)
1530 1556 Sonson till Maximilian I Ärkehertig av Österrike
Kung av Spanien
Hertig av Burgund
[4]
Ferdinand I
(Electus Romanorum Imperator)
(1503–1564)
1558 1564 Bror till Karl V Ärkehertig av Österrike
Kung av Ungern
Kung av Böhmen
[5]
Maximilian II
(Electus Romanorum Imperator)
(1527–1576)
1564 1576 Son till Ferdinand I Ärkehertig av Österrike
Kung av Ungern
Kung av Böhmen
[6]
Rudolf II
(1552–1612)
1576 1612 Son till Maximilian II Ärkehertig av Österrike
Kung av Ungern
Kung av Böhmen
[7]
Mattias
(Electus Romanorum Imperator)
(1557–1619)
1612 1619 Bror till Rudolf II Ärkehertig av Österrike
Kung av Ungern
Kung av Böhmen
[8]
Ferdinand II
(Electus Romanorum Imperator)
(1578–1637)
1619 1637 Kusin till Rudolf II och Matthias Ärkehertig av Österrike
Kung av Ungern
Kung av Böhmen
[9]
Ferdinand III
(Electus Romanorum Imperator)
(1608–1657)
1637 1657 Son till Ferdinand II Ärkehertig av Österrike
Kung av Ungern
Kung av Böhmen
[10]
Leopold I
(Electus Romanorum Imperator)
(1640–1705)
1658 1705 Son till Ferdinand III Ärkehertig av Österrike
Kung av Ungern
Kung av Böhmen
[11]
Josef I
(Electus Romanorum Imperator)
(1678–1711)
1705 1711 Son till Leopold I Ärkehertig av Österrike
Kung av Ungern
Kung av Böhmen
[12]
Karl VI
(Electus Romanorum Imperator)
(1685–1740)
1711 1740 Bror till Josef I Ärkehertig av Österrike
Kung av Ungern
Kung av Böhmen
[13]
Porträtt Heraldiskt vapen Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar Ref
Karl VII
(Electus Romanorum Imperator)
(1697–1745)
12 februari 1742 20 januari 1745 Barnbarns barnbarn till Ferdinand II;
Svärson till Josef I
[14]

Huset Lothringen

[redigera | redigera wikitext]
Porträtt Heraldiskt vapen Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar Ref
Frans I
(Electus Romanorum Imperator)
(1708–1765)
13 september 1745 18 augusti 1765 Barnbarnsbarn till Ferdinand III; svärson till Karl VI; gift med Maria Teresia [15]
Porträtt Heraldiskt vapen Namn Regeringstid Släktskap med företrädare Andra titlar Ref
Josef II
(Electus Romanorum Imperator)
(1741–1790)
18 augusti 1765 20 februari 1790 Son till Frans I och Maria Teresia, den Habsburgska monarkins verkliga härskare. [16]
Leopold II
(Electus Romanorum Imperator)
(1747–1792)
30 september 1790 1 mars 1792 Bror till Josef II. [17]
Frans II
(Electus Romanorum Imperator)
(1768–1835)
5 juli 1792 6 augusti 1806 Son till Leopold II [18]
Tysk-romerska rikets kejserliga krona.

Kejsaren kröntes i en särskild ceremoni, traditionellt utförd av påven i Rom, med de kejserliga regalierna. Utan den kröningen kunde ingen kung kalla sig kejsare, oavsett om denne i verkligheten utövade makten såsom kejsare. År 1508 gav påve Julius II Maximilian I tillåtelse att kalla sig kejsare utan att han blivit krönt i Rom, men titeln ändrades då till Electus Romanorum Imperator, ’romarnas valde kejsare’. Maximilians efterträdare använde samma titulatur när de blev ensamma härskare över Tysk-romerska riket. Maximilians direkta arvtagare, Karl V, var den siste som kröntes i Rom till kejsare.

Kejsare Datum för kröning Officiant Plats
Karl I, den store 25 december 800 Påve Leo III Rom
Ludvig I 816 Påve Stefan IV Reims
Lothar I 5 april 823 Påve Paschalis I Rom
Ludvig II 850 Påve Leo IV Rom
Karl II den skallige 29 december 875 Påve Johannes VIII Rom
Karl III den tjocke 12 februari 881
Guido III av Spoleto maj 891 Påve Stefan V
Lambert II av Spoleto 30 april 892 Påve Formosus Ravenna
Arnulf av Kärnten 22 februari 896 Rom
Ludvig III den blinde 901 Påve Benedictus IV Rom
Berengar december 915 Påve Johannes X Rom
Otto I den store 2 februari 962 Påve Johannes XII
Otto II 25 december 967 Påve Johannes XIII
Otto III 21 maj 996 Påve Gregorius V
Henrik II 14 februari 1014 Påve Benedictus VIII
Konrad II 26 mars 1027 Påve Johannes XIX
Henrik III 25 december 1046 Påve Clemens II
Henrik IV 31 mars 1084 Motpåve Clemens III
Henrik V 13 april 1111 Påve Paschalis II
Henrik V 23 mars 1117 Motpåve Gregorius VIII
Lothar III 4 juni 1133 Påve Innocentius II Lateranbasilikan
Fredrik I 18 juni 1155 Påve Hadrianus IV
Henrik VI 14 april 1191 Påve Celestinus III
Otto IV 4 oktober 1209 Påve Innocentius III
Fredrik II 22 november 1220 Påve Honorius III
Henrik VII 29 juni 1312 kardinaler
Ludvig IV 17 januari 1328 Sciarra Colonna
Karl IV 5 april 1355 kardinaler
Sigismund 31 maj 1433 Påve Eugenius IV
Fredrik III 19 mars 1452 Påve Nicolaus V
Karl V februari 1530 Påve Clemens VII Bologna
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.
  1. ^ [a b c d] ”Tyskland – Äldre historia”. www.ui.se. Utrikespolitiska Institutet. 2021. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/tyskland/aldre-historia/. Läst 4 januari 2023. 
  2. ^ 4) Fredrik IV, tysk konung, romersk kejsare (F. III) i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  3. ^ Tysk-romerska riket. 1) Maximilian I, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  4. ^ 3) Karl V, tillika konung av Spanien i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  5. ^ Tysk-romerska riket. 1) Ferdinand I, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  6. ^ 2) Maximilian II, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  7. ^ Tysk-romerska riket. Rudolf II, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  8. ^ Mattias (ty. Matthias), tysk-romersk kejsare, ärkehertig av Österrike, konung av Ungern och Böhmen i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  9. ^ 2) Ferdinand II, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  10. ^ 3) Ferdinand III, den föreg:s son, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  11. ^ Tysk-romerska riket. 1) Leopold I, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  12. ^ Österrike. 1) Josef (ty. Joseph) I, tysk-romersk kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  13. ^ 4) Karl VI, tysk-romersk kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  14. ^ 5) Karl VII (som bayersk kurfurste Karl Albert), tysk-romersk kejsare (1697—1745 i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  15. ^ Tyska riket. 1) Frans (ty. Franz) I i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  16. ^ 2) Josef II, tysk-romersk kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  17. ^ 2) Leopold II, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  18. ^ 2) Frans II Josef, tysk-romersk kejsare, som kejsare av Österrike F. I (1768—1835). i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]